Wiklund

Känns obeskrivligt när jag smått börjar inse att jag aldrig mer kommer få se farfar igen. Har hissat flaggan på halv stång & ätit frukost här hemma i österåsen och ska strax åka till farfar med släkten. Även fast man väntat och nästan längtat till den här dagen, att den ska komma, att han äntligen får släppa taget & slippa lidandet känns en enorm tomhet.

I torsdags kom mamma in på jobbet och talade om att farfar förmodligen inte skulle finnas längre när jag kom hem till österåsen för att fira påsk samma eftermiddag. Samtidigt ringde Örjan som satt hos farfar, förstod att det var bråttom, hann precis med bussen hem tillsammans med mamma. När jag väl kom in till farfar kändes det så skönt, han fanns kvar och vid medvetande, fick säga hej då och krama om han precis som jag själv ville. I den stunden trodde vi alla att det var över, men han kämpade på tills igår söndag. Precis som han lovade Örjan, han skulle hålla sig kvar tills att örjan kommit hem från fjällen.

När alla var inne på efterrätten, hans favorit "Chesfil" som man kallar det, passade han på att somna in. Kunde egentligen inte bli bättre än så här, hela släkten var samlad precis vad han ville och älskade mest, när vi alla är tillsammans.

Har haft den mest intensiva påskhelgen på väldigt länge, blandat med mycket skratt och gråt. Har bytt av varandra om vartannat med vakande av farfar och lagat mat och donat tillsammans. Det här kunde inte få ett bättre slut, sov gott min goa farfar.